SKYFALL ÖVER INLANDET

Regnet hamrar på bilarnas tak.
Åskan mullrar. Trafiken går saktare.
Lyktorna tänds mitt på sommardagen.

Röken slår ner i skorstenarna.
Allt levande kurar ihop sig, blundar.
En rörelse inåt, känn livet starkare.

Bilen är nästan blind. Han stannar,
tänder en privat eld och röker
medan vattnet skvalar längs rutorna.

Här på en skogsväg, slingrande avsides
nära en insjö med näckrosor
och ett långt berg som försvinner i regnet.

Däruppe ligger stenrösena
från järnåldern då det här var en plats
för stamstrider, ett kallare Kongo

och faran drev samman fä och människor
till en sorlande mitt bakom murarna,
bakom snår och stenar på bergskrönet.

En mörk sluttning, någon som rör sig
otympligt uppför med skölden på ryggen
tänker han på medan bilen står.

Det börjar ljusna, han vevar ner rutan.
En fågel flöjtpratar för sig själv
i ett allt tunnare tyst regn.

Sjöns yta är spänd. Åskhimlen viskar
ner genom näckrosorna till dyn.
Skogens fönster öppnar sig långsamt.

Men åskan slår direkt ur stillheten!
En dövande skräll. Och sedan tomrum
där de sista dropparna dalar.

I tystnaden hör han ett svar komma.
Bortifrån. En sorts grov barnröst.
Det stiger ett råmande från berget.

Ett gny av sammanväxta toner.
En lång hes trumpet ur järnåldern.
Kanske från inne i honom själv. 

—Tomas Tranströmer, översätt av Patty Crane [THE BLUE HOUSE, 2023]