I DET FRIA

1
Senhöstlabyrint.
Vid skogens ingång en bortkastad tomflaska.
Gå in. Skogen är tysta övergivna lokaler så här års.
Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar försiktigt med en pincett
eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam.
Frosten har andats på svamparna och de har skrumpnat.
De liknar föremål och plagg som hittas efter försvunna.
Nu kommer skymningen. Det gäller att hinna ut
och återse sina riktmärken: det rostiga redskapet ute på åkern
och huset på andra sidan sjön, en rödbrun fyrkant stark som en buljongtärning.

2
Ett brev från Amerika satte igång mig, drev ut mig
en ljus natt i juni på tomma gator i förstaden
bland nyfödda kvarter utan minne, svala som ritningar.
Brevet i fickan. Osaliga rasande vandring, den är ett slags förbön.
Hos er har det onda och goda verkligen ansikten.
Det som hos oss mest är en kamp mellan rötter, siffror, dagrar.

De som går dödens ärenden skyr inte dagsljuset.
De styr från glasvåningar. De myllrar i solgasset.
De lutar sig fram över disken och vrider på huvudet.

Långt borta råkar jag stanna framför en av de nya fasaderna.
Många fönster som flyter ihop till ett enda fönster.
Natthimlens ljus fångas in där och trädkronornas vandring.
Det är en speglande sjö utan vågor, upprest i sommarnatten.

Våld känns overkligt
en kort stund.

3
Solen bränner. Flygplanet går på låg höjd
och kastar en skugga i form av ett stort kors som rusar fram på marken.
En människa sitter på fältet och rotar.
Skuggan kommer.
Under en bråkdels sekund är han mitt i korset.

Jag har sett korset som hänger i svala kyrkvalv.
Det liknar ibland en ögonblicksbild
av något i häftig rörelse. 

—Tomas Tranströmer, översätt av Patty Crane [THE BLUE HOUSE, 2023]